Kajsas Udde, Pernilla Andersson & Paulina Palmgren

Från Kajsas udde ser jag solen sjunka, den tänker gömma sig bak liten ö. Och stilla sitter jag, små böljor klunka, jag metar visor, jag, i liten sjö. Men det är svårt att dikta, vinden stör mig, den puffar fram små moln som sakta för mig Här är det sommarkväll och ingen stör mig. för kvällen gör så vackra visor själv! Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta och skogen dansa runt i rosenkrans. Och själv jag skrattar när jag börjar fatta att jag är med ikväll i Världens dans. Men mot ett papper lutar jag min penna. Det här är viktigt, ja, jag vill bekänna att jag . . . . . . -Ack, nej, mitt papper vill jag bränna! Nu sätter solen eld på liten ö. På Kajsas udde sitter jag och tänker: med liten ö jag far väl bort en gång. Och vackra visor liksom bubblor blänker. Jag stoppar ner min penna och min sång. Och det är mycket skönt att inget gitta, om man är fågel eller fisk kan kvitta. Här är så skönt att bara stilla sitta när kvällen gör så vackra visor själv.