Roten Till Det Onda - Conny Grewe Carl Norberg 2023-11-13

Vi behövde bara tjata i 10 år innan SvD av alla jäkla tidningar kom ifatt, detta samtidigt som Tony Blair efterfrågas som humanitär koordinator i Israel-Hamas konflikten och David Cameron blir brittisk utrikesminister... “Efter förra söndagens krönika om antisemitism har frågan kommit upp om rötterna till dagens konfliktscenario mellan israeler och palestinier, inte minst vilken skuld de västerländska kolonialmakterna i allmänhet och britterna i synnerhet har till att det blivit som det blivit. Därav denna krönika. Låt oss börja med första världskriget – som så många andra av nutidens eländen kan den moderna Palestinakonflikten härröras till denna ”urkatastrof”, låt vara att den som så önskar kan spåra rötter ännu längre tillbaka. Den 16 maj 1916 slöts ett av nutidshistoriens mest beryktade fördrag. Det benämndes officiellt Mindre Asien-avtalet men har gått till historien som Sykes-Picot-avtalet, efter den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot. I och med detta kulminerade den uppstyckning av världen i kolonier och intressesfärer som hade eskalerat under andra hälften av 1800-talet och som medförde att engelska och franska i dag är världsspråk. Syftet med 1916 års fördrag var att förebygga framtida gräl kolonialmakterna emellan genom att i förväg stycka upp Osmanska riket, så att man visste vem som skulle ha vad när första världskriget var vunnet. Genom att lova land åt båda folken hade britterna sått ett farligt frö till framtida fejder. Resultatet av överläggningarna, som också Ryssland godkände, gick ut på att Stor­britannien skulle få kontroll över vad som i dag är södra Irak, Jordanien och vissa delar av Palestina, medan fransmännen skulle få Syrien, Libanon, norra Irak och en bra bit av sydöstra Turkiet. Armenien, Konstantinopel och sunden mellan Svarta havet och Medelhavet gick till Ryssland. Man lämnade också utrymme för några internationella zoner, dels i Palestina och dels vid Alexandretta i nuvarande Turkiet. Avtalet låg till grund för uppstyckandet av Mellanöstern i brittiska och franska zoner i början av 1920-talet. Alla berörda utom de europeiska politikerna ignorerades. De sionistiska judarna hade utlovats ett nationellt hem i Palestina som tack för att de stödde Storbritannien i kriget (”Balfour­deklarationen”). Araberna hade också utlovats självständighet som tack för att de gjorde uppror mot turkarna. Genom att lova land åt båda folken hade britterna sått ett farligt frö till framtida fejder, men när avtalet blev offentligt kunde både judar och araber konstatera att de blivit lurade. De europeiska stormaktsledarna hade ingen tanke på att lämna ifrån sig krigsbytet till de människor som bodde i det. Invandringen och bosättningarna resulterade i en växande arabisk vrede, och de båda folken drabbade vid flera tillfällen samman i våldsamma uppgörelser. När Palestina lösgjordes från Osmanska riket blev det alltså varken judiskt eller arabiskt utan brittiskt, men detta hindrade inte de förfördelade från att planera inför framtida självständighet. Under mellankrigstiden immigrerade många sionistiska judar, som drömde om ett nationellt hem i Israel, till området och bosatte sig på marker som man köpt från lokala godsägare. Invandringen och bosättningarna resulterade i en växande arabisk vrede, och de båda folken drabbade vid flera tillfällen samman i våldsamma uppgörelser. Allt detta gjorde britterna – som ju inledningsvis hade godkänt immigrationen till det ”nationella hemmet” – skeptiska gentemot sionisterna, som uppfattades som bråkstakar och potentiella rebeller. Vid tiden för andra världskriget yrkade många brittiska politiker därför på kraftiga begränsningar av judisk invandring. Enligt ett förslag, som vann Londonregeringens gillande, skulle inga få flytta dit efter 1944. Som bekant blev denna politik omöjlig när kriget var slut. Den moraliska indignationen över nazistiska dödsläger som Auschwitz och Treblinka, där sex miljoner judar mist livet, gav sionisterna starkast möjliga vind i seglen, och USA stod på deras sida. Britterna kunde inte stoppa en stor invandringsvåg av statslösa judar som överlevt andra världskriget. Med facit i hand är det lätt att se hur politikerna åtminstone hade kunnat försöka bygga en fredligare framtid. Araberna hade kunnat acceptera 1948 års delning; i så fall hade ett självständigt Palestina med mycket större territorium än den palestinska myndigheten kontrollerar i dag blivit verklighet. Men då glömmer man en gammal latinsk sentens, som för svenskt vidkommande brukar förknippas med Axel Oxenstierna: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur? – ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”“
Back to Top